Svartkonst och underverk

Det fanns präster som hade gått i svartkonstskola. Det var alltid elva som gick upp i examen på en gång. Men när det gick elva in så kom det bara tio ut. Den elfte tog Svarte-Petter. Han skulle alltid ha en. Men när de andra gick ut så var de utrustade med svartkonstbok.

Norra sidan av Lygnern hör till Fjärås. Det heter Ramhulta där. Så hade prästen i Fjärås skickat sin dräng till prästen i Sätila för han hade lånat ut sin svartkonstbok till honom och nu skulle drängen ha den med sig tillbaka. När nu drängen knallade av hem så kunde han inte låta bli att läsa i boken och då kom det en hel hoper smådjävlar eller onda andar och ville ha arbete. Så stod det en vit häst tjudrad vid vägen. "Plocka håret av hästen," sa drängen. De var så många så de fick bara ett hårstrå var och sen var de efter honom igen. "Bygg en bro över Lygnern," sa drängen. Och den bron som de då byggde, den går ifrån Ramhulta ut i sjön emot Tostared till. Men prästen i Fjärås hörde allt detta bullret som blev då de rev ner sten i Ramhulta berg och då förstod han vad det var så han kom och läste bort' et. Det var stor skada för nu blev bron inte fårdig.

Den som ville bli skicklig på att skjuta skulle ta brödet i nattvarden och sätta upp som prick. Sen sköt han aldrig bom.

Det var kommet lös skogseld någonstans och så skickade de efter Prekebokäringa. Hon kom dit och tog psalmboken i näven och gick upp en gräns runt elden och sen brann det till den gränsen, men det kom inte över.

Prekebokäringa skulle bota en som hade blivit nersatt. Han skulle gifta sig med en tös, men så ändrade han sig och skulle ta en annan i stället. Då blev han liksom förlamad i kroppen nära upp te hjärtat. Han skulle ha blivit nersatt i vatten. Prekebokäringa tog honom med sig hem och hon gjorde'n bra.

Källa: Rylander, Gerd 2002: Folkminnen från Mark IV: Sägner och folktro i 1800-talets Surteby-Kattunga. Rydal. s. 73-74