Svartkonst och folktro

Svartkonsten, det är hälften av Fans bibel, som ligger uppe i Stockholm. Svenskarna erövrade den under 30-åriga kriget i Prag. Den låg i Jönköping länge med två j ärnbarnd om på ett tingbord. Den var skriven på 30 åsnehudar, så den var inte liten, den. Den är så gammal, så de egyptiska trollkarlarna hade den. De var säkra, de nära på kappa sked med Mose. Det är samma bibel, det är troligt. Och den var kommen från Egypten. Det var häften av den de hade. Svartkonstboken, det var väl många som hade den. Ja, det är allt i bruk på sina håll än.

De var å på järnvägsarbete, det var långt uppe vid Kristinehamn. Då var Kalle här nere också med och arbeta - det var pojkarnas svåger. Så hade det kommit bort 30 kr. ifrån Skytts-August här uppe, han var också med. Det hade blivit stulet en natt efter de hade fått avlöning. Så var det en som sa till honom, att han skulle ta och gå till där bodde en sån där gubbe, och försöka få reda på vem som hade tagit pengarna. Det var allt uppåt finska gränsen han bodde. Han 'la å' (gav sej iväg) till den där, det var långt uppåt. Ja, han kom då dit om kvällen och uträtta sitt ärende. "Då får du lägga dej här över natt", sa gubben till honom. "Lägg dej du och sov, så skall jag kalla på dej, så ska du få se tjuven och se om du känner igenai". Klockan 12 om natten tog gubben fram en kopparskål full med vatten och så la han en kniv ijämte. "Statt upp nu, så får du se, om du känner igen tjuven", sa gubben. Skytts-August stod upp och titta i skålen; då stod Skam där i vattnet och hade den som hade stulit pengarna på ryggen. Det var en i deras lag, så han kände gott igen honom. "Nu har du honom där", sa gubben, "var du vill sticka till med kniven på bilden så dör han. Nåt litet märke ska du la ge'n!" - "Nej", sa Skytts-August, "jag vill inte göra honom nåt ont". -"Ah, du ska la ge'n nåt brännemärke", tyckte gubben, "när du har besvärat dej med och gå så lång väg". -"Nej", sa han, "det vill jag visst inte; men nu fick jag veta vem det var, och sen är jag nöjd". - Det var allt en riktig svartkonstgubbe, den där.

Här var en sån doktor - jag är inte god till att håga vilken socken det var i; det var långt uppåt nånstans - han förstod sej på allting. Så var det på ett ställe ute i Skene, deras häst hade kommit bort, och de kunde inte vara kropp till och leta upp den. Det var ett fint kreatur. Så var det en som sa till bonden: "Du ska ge dej upp till den här gubben, han säjer snart ifrån, var han är åbliven". Ja, han lägger å, drängen. "Jaha", sa gubben, "då får du lägga dej här tills i morgon bittida, så ska du ffi reda på var hästen är åbliven". Ja, drängen blev där. Så när klockan var 12 gick gubben ut och vissla så det riktigt skar i luften. Nej, det hördes ingenting av. Då gick gubben in igen. Men när klockan var 1, gick han ut och vissla igen. Då kom al. Det var Skam, kanveta. "Varför kom du inte första gången jag kallte på dej?" sa gubben. "Ja du, jag var uppe i Bergslagen och hjälpte ett fruntimmer och ta livet av en barnunge, och det var så mycket att göra, så jag kunde inte komma".- Men tyst, tyst! Han som ligger uppe på rännet, han hör vad vi säjer". Det var drängen, han låg där. "Gack sta och vri huvet av en då", sa gubben. "Nej", sa Skam, "det kan jag inte, för han pluttra lite innan han la sej". -han läste kanveta. Annars hade det blivit hans död. Men så hörde drängen, hur gubben frågte Skam var hästen var. "Han ligger i Alahagen", sa Skam, "han ligger i jämt efter huvet". Drängen hörda, han la å hem, annars skulle han blivit där till dan därpå; men han blev så rädd, så han sprang istället för gick.

Stämma möte med ormar, det har jag försökt själv en gång, men det lyckades då inte. De skall bara säja, om ormen rinner och de inte far slag på den: "Nu ska du vara här klockan 12 och möta mej, så ska vi trätta på liv och död". Jag hade en morbror i nedre Högshult, han stämde möte med en orm. Då var jag bara ett par, tre år; jag var där, men jag fick inte gå med, när han skulle mötån. Men när han kom dit, då låg ormen där och han läre varit så stolleter, så han riktigt hoppa upp på stättan och fräste och högg. Men han fick då slag på honom. - Jag gjorde det en gång, men han kom inte. Men det kan väl hända att jag slog efter den, så att han inte var god till att komma. Jag tänkte väl på det sen, annars hade han nog kommit.

Stämma blod, det hågar jag väl Johan talte om nere, men se det var stor synd. Då skulle de förbanna alla tre gudomspersonerna, sa de. Men så var där mer med, de skulle säja. Johan hade fått läsa det av morbrodern, som var å uppe i Finland, men han gjorde det aldrig. Men det stoppa på en gång, de som gjorde det.

De skulle ta några stycken skäcktor i ett papper och så skulle de gå å bort till ett ställe, där de ville lämna dem. "Nu får I främmat; vad tycker I om det?" skulle de säja. Då sa de väl för det mesta: "Jo, det tycker vi la blir roligt." Då fick de skäcktorna. Då blev de å med dem på det andra stället. Men sa de istället: "Nej, vi vill ingen främmat ha nu", då slapp de skäcktorna. - Mor nere hade varit utför det. Där kom en käring hem - en bekant. "Jaha, nu kommer det la främmat", sa hon. Men mora visste om det där, så hon svarte henne tvärtemot.
Så de slapp dem. Men var det det lyckas så de blev välkomna, där blev skäktorna riktigt `stolleta', så de fick å med dem till ett annat ställe, innan de blev av med dem. Men jag tycker det låter lite konstigt.

Vitlök, det skulle de binda i en liten påse i rumpen på kreaturen, i tagelt där. Sen skulle det inte komma nånting ont på kreaturen. Det var trollpåsar.

Det var en käring borta i Holsjunga som hade en dotter, en rask tösaslänga, men mora hade hjulpit henne och lärt henne en massa rackartyg. Så hade tösen fått in kvicksilver i en åra - se de skulle inte bli med barn då, och de blev det inte heller. Det sprang allt blodet såpass, så sen var det godnatt. Vill man ge ett kreatur det, sen tas det aldrig med nån kalv mer. De fick dit doktorn till tösen. Så krama han till henne i armen. "Jaså", sa han, "där sitter det. Och du vet inte, vem som har satt in det?" Han tog då inte dän det, utan hon fick ha't.

Om de satte till något kreatur, så tog de ett ben av det och grov ner det bort i en annan lagård. De satte det uppåner på - klövarna i vädret och benpipan ner - sen fick den bonden otur med kreaturen. Jag har varit med och tagit upp en sån benpipa nere i lagården. Jag hov ut gödseln där; så tänkte jag: vad är det för en stake de har satt ner där? Så fick jag se klövarna. Då var de efter ett kreatur; klöven var upp och benpipan ner. Men det gjorde inte våra nånting, för olyckan drabba mer och mer den som gjorde det. Men de trodde så förr: om de nu satte till kreatur på ett ställe, så trodde de gårdbon rådde för det. Den som då grävde ner det här han blev av med det, och sen fick gårdbon det.

Källa: Kjell Berglund u.å.: Folkminnen från Skephult.