Svartkonst i Skephult

Det var en käring borta i Skephult som skulle ha en svartkonstbok. Hon hade två barn, tösen lever än. Hennes pojk skulle ha sagt en gång när han var liten. "Mor läste en gång i en svarter bok, och där kom fram så röda gubbar, rödklädda och med röda toppmössor, och de vände så torvorna yrde. Sen läste mor igen och då försvann de". Det var klart, de som hade svartkonstböcker kunde läsa fram vad de ville. Men så skulle de kunna läsa tillbaka dem med. Kunde de inte läsa å dem, fick de behålla dem, och då var det inte vackert för dem, för de ville ha arbete jämt. - Det var en som läste i en svartkonstbok en gång, och där kom fram en sju fasa mängder små gubbar. Han kunde inte läsa å dem igen, och de ville ha arbete, men han hade inget arbete och ge dem. Men så blev gubben uödder så han släppte en fis "Ta fatt på den", sa gubben. Och de iväg, och skulle leta upp den. De var å i sju år, då kom de tillbaka och hade fisen på en tjärpinne. "Här är det", sa de "Nej, sa gubben, det är inte den".

Då fick de ge sej iväg igen, och sen kom de aldrig tillbaka och ville ha nå´t mer arbete. -De gjorde vad de befallde dem, såna där som läste fram, men så när det var slut kom de, och då måste skaffa dem mer.

Det var en käring borta i Skephult, de kallte henne Rättarekäringen hon skulle kunna säja vem som hade tatt´et, om det var nånting bortkommet. Johan på Backen uppe i Skephult hade får i sin hage, och där var blivit borta en bagge. Nu misstänkte de den som bodde på stället intill för att ha tatt den. De skulle ha dit Rättarekäringen och hon skulle ta reda på det. "Ja", sa hon, det skall jag snart säja,. Hon skulle ha en psalmebok och så vigselringen, sen skulle hon kunna säga, vem som hade tatt baggen. Och gårdbon fick skulden, hon sa att det var han. Och det här trodde de, förståss.

De sa väl ingenting till honom för det, men en gång långt efteråt sa Johan till honom - Kalle hette han: "Var baggaköttet gott?" Kalle förstod väl inte vad han mente med det. Och när det var lidit en lång tid därefter hitta de baggen, då hade han snärjt in sej borta i hagen och var död. Såna lögner kunde de ställa till med, såna där käringer.

Det var en bonde borta i Skephult, Johan på Labacken, hans far var uppe ifrån Roasjö, de kallte´n Kroken. Han hade slängt sin lövkniv borta i hagen en gång, han gick fram och åt, han hade slängt den vid vägen. Där kom en som hette Hedman och gick förbi, och han tog kniven. Men han kunde inte flytta fötterna sen, utan där han stod fick han bli stående med lövkniven tills Kroken kom. "Bry dej inte om och ta nånting en annan gång", sa Kroken till honom när han kom, "för jag kan väl ha dej till att bli stående med det".- Johan på Labacken hade väl för sej att han kunde sånt med, men det kunde han då inte. Men han kunde ta stickor i spisen och sätta borta i lagården var han ville, utan att det tog eld. Det hände att han tände en sticka innan han gick ut och ta med sej och sätta i höet, och stickan brände tills den kom till hötappen, sen dog den. Och det är dagens sanning, för det har jag själv sett. Gårdbons lagård brände om julatid ett år. Det blåste så hemskt, och vinden låg rätt mot Johans lagård, och de låg alldeles ihop, så det var väl ingen som trodde utan att den skulle gått den med. Folk sa till honom, att nu brinner då hans med. "Det är väl inte farligt", sa han "bry er inte om den, detta räddar jag själv". Och det slog inte eld i den heller. Det var stopp.
Stämma blod kunde den där Labacken med, det var han skicklig till. Det stämde han blod på en som blev knivskuren en gång. Där sprang en allt vad han orka upp till Labacken, och de förstod så väl när han var kommen till Labacken, för då börja blodet att stoppa. Det var i bröstet han hade blivit skuren så illa. Men det skulle visst vara nå´t alldeles hemskt och kunna stämma blod och inte vara hos dem.

Det minns väl jag såna personer som gick omkring och bar kvicksilver på sej jämt, för att de inte skulle få ohyra på sej. Men de skall kunna hantera det på
nå´t särskilt vis. Isaks-Anders hade alltid kvicksilver på sej i ett papper. Det kunde han ta upp och slå ut kvicksilvret på bordet och ta upp det igen. Men om en annan försökte få upp det, så bara rann det undan. Det sa de, att de som kunde och hade lärt sej det, så skulle de kunna göra mycket ont med det också.

Källa: Göran Weiler 2007: Folkminnen från Fritsla. Fritsla.