Strömgubben och döljevattnet

Strömgubben spela borta i bäckar och åar. Det fick de offra till dem. De fick gå ut om högtidsnätterna till ett vatten, där de kunde träffa honom. Så fick de offra lite till honom, så fick de lära sej att spela. Och de läre väl ha fått lärt redigt. Men de var inte god till att sluta. När de spelte Strömgubbens visa, fick de lov till att rycka ifrån dem fiolen, annars hade de spelat tills de hade dött.

Om det var döljevatten i sjöarna, då skulle ingen låta veta, om man gick dit och fiska. Om de då ville ta nån med sej och meta, så fick de inte säja vart de skulle gå till den andre. Det skulle gå i tysthet. - De påstod att Kolesjön var en sådan sjö, att där var döljevatten i den. Det var en som hette Borsta-Henrik, han gick dit ensam. Han hade med sej en stor träspann, och den fick han full. Om nån annan gick dit, fick de ingenting.

Källa: Kjell Berglund u.å.: Folkminnen från Skephult.