Stjärnan bakom smyckena

På ett ställe hade de en flicka, som styvmodern var mycket elak emot. Dålig och otillräcklig mat fick hon, så hon var alldeles förfärligt mager, stryk fick hon bittida och sent, så att hela hennes kropp var full av ärr och sår. Dessutom tvingades hon att deltaga i hårt och tungt arbete från tidigt på morgonen till sent på kvällen, hennes händer var stora, grova och hårda av arbetet ute på åker och äng, i ladugård och brygghus, hennes rygg hade kroknat av arbetet i vävstolen och hennes ögon var inflammerade genom träget stirrande på lintråden hon spann, där hon fick sitta och arbeta vid dåligt ljus nätterna i ände ibland, hon fick gå i de uslaste och illa lappade kläder och hade aldrig haft varken skor eller strumpor på sina fötter. Hon fick ligga på en halmtuss i en skrubb.

Modern hade och en egen flicka, som gick klädd i guldtyg och silke, bar ringar och hårprydnader av kostbaraste slag. Hon fick de läckraste bakverk, de härligaste drycker samt blev på allt sätt uppassad. I sitt rum hade hon de vackraste möbler, de mjukaste mattor och överkast samt en säng med fem fjäderbolstrar och ett guldbroderat sidentäcke. De båda flickorna finge sällan se varandra och talades aldrig vid.

En kväll var styvbarnet ute i skogen för att leta efter något bortkommet kreatur och träffade då på en jätteflicka för vilken hon klagade sin nöd och bad henne hjälpa till att finna kreaturen, "ty annars slår man ihjäl mig, om jag kommer hem utan dem", klagade hon. Jätteflickan lovade att hjälpa henne. Snart nog hade de funnit de förlupna kreaturen och då de skildes räckte jätteflickan den andra en ring med en sten. "Då denna röda sten blir blå, skall du få det bättre", sade hon.

Någon tid efteråt lät konungen utgå ett påbud att alla vackra flickor skulle infinna sig på slottet för att han bland dem skulle kunna utse en passande brud för sin son. Den grymma styvmodern menade naturligtvis att hennes egen dotter skulle bli en lämplig brud åt prinsen och så gjordes hon ännu finare än vanligt och ställdes så iväg.

Jo, verkligen, bland alla flickorna var hon den som mest behagade prinsen varför hon blev inkallad till konungen och drottningen. Men det var en hel del prov hon skulle avlägga, ty den blivande drottningen måste kunna spinna av det finaste lin, väva det vackraste tyg, baka det finaste bröd och brygga det starkaste dricka som fanns i riket.

Som flickan aldrig ens sett åt dessa arbeten blev hon ledsen, men då hon kom hem tröstade modern henne med att de där proven skulle nog bli bra. Och så fick styvdottern taga itu med arbetet, det blev extra stryk och extra arbete, men så var det också utsökt vackra saker som skickades till slottet.

Just då började stenen i ringen att bli blå. En kväll sökte styvdottern upp jätteflickan och omtalade förhållandet. Då gav denna henne en flaska, innehållande en grön vätska som hon skulle tvätta sig med. En vacker dag kom prinsen på besök. Han kunde inte nog prisa sin fästmö, men så frågade han plötsligt om hon verkligen utfört alla de vackra arbetena själv. Flickan svarade, att så sant som stenen i hennes ring var blå, så hade hon det - men då hon lyfte upp handen var stenen röd. Det var jätteflickans ring som modern stulit från styvdottern för att därmed pryda sin egen dotter.

Då blev prinsen vred och sade, att kunde hon ljuga om färgen på stenen, så kunde hon ljuga annars också. -Nu kom den andra flickan in - vacker som en dag. Den gröna vätskan hade tagit bort alla spår efter den misshandel hon varit utsatt för. Allt blev nu förklarat och styvdottern blev prinsens brud.

Källa: Kjell Berglund u.å.: Folkminnen från Skephult.