Spöken och sorgliga öden

Det har visst hörts lite efter Stormingen och hans pengar som kom bort, så att det blev konkurs efter honom.

Det var den natten då farbror Elias dog. Vi låg 5 i rummet, och det knacka rejält på dörren så vi vakna allihop. Anna Johanna steg upp och öppna, men där fanns ingen och inte några spår i den nyfallna snön.

Två timmar senare hörde vi samma knackning igen och då steg vi upp. Då kom Emma, som var farbror Elias dotter, och en person till. De talade om att farbror Elias var död. Vi frågade när han hade dött. Vid 3-tiden svarade de. Det var just vid den tiden som vi hade hört det knacka. Men antingen det nu var farbror som var där och knacka eller inte, så är det en sak som en får lämna, Det var ett förebud.

Ida såg Johan komma när han var död. Han var borta i en aled-unge här nedanför. Hon skulle gå ut och hämta stickor. Där stod Johan framför henne, alldeles likadan som han var när han levde. Hon gick in igen. Den gamle förstod, så han sa: Du får la röka dej med 3 tännestickor! Och det gjorde hon men hon blev sjuk ändå.

Johan hade haft en fästemö en gång och det hade Ida hjälpt honom på slutet att skriva till henne. Så en gång, sen han var död, satt de några stycken och läste hennes brev. Ida hade tagit vara på dem. Hon var så religiös och hade skrivit så vackra brev. Som de satt där och läste, öppna det på dörren och nån sa: Låt bli det där! Ida kände igen Johans röst och de breven blev inte lästa mer.

Det var två bröder i Reslegår'n. Deras far var lite underlig, så han tog livet av sej. Så ville bägge bröderna ha hemmanet. Den ene var starkare, August hette han. Den andre, Johan var gift och han ville också ha det. Så en gång hade August varit i skogen efter virke. När han kom hem stod Johan på gården och börja skälla. Då tog August en kälke och skulle lägga till honom. Men som han gjorde det sprang Johan fram och stack en kniv i honom så att han dog. Sen blev Johan häktad och hängde sej i fängelset.

Johan hade en dotter som blivit med barn. Rätt som det var hade hon tagit livet av sej med fosfosstickor. Det är Karl Gabrielsson i Broka som sa att han mötte henne en gång sen hon var död. Han är 'synsk', men han säger aldrig vem han har i följe.

Min bror Karl körde förbi Redslegår'n en gång med en oxe och en ko och det var ljug, de stannade där mitt för. Men så rätt som de va så gjorde de ett illhopp och sen gick det så alldeles.

Karl på Spånåsen hade varit här en gång. När han kom i kyrkelia så såg han Reslegårdspajka huvudlösa framför sej i lia.

Källa: Gunnar Ahlberger 1997: Folkminnen från Mark: Om sägner och folktro i 1800-talets Torestorp. Göteborg. S. 34-35.