Spöken i dimman

Det var tre veckor sedan Kana-Alfrida i Lilla-gärde var död, då såg jag henne när jag gick till julotta. Bror min var med och han hörde det gå, men det hörde inte jag, men jag såg det. Det var alldeles utanför Sandsereds såg. Vi gick fortare och fortare och tänkte att vi skulle hinna ikapp.

Precis som vi var mitt för och jag skulle säga god morgon var dimman borta med en gång. Då kände jag igen henne - jag teg tills vi var komna över en bäck, man har ju hört att man ska gå över vatten och så sticka nånting i munnen innan man säger nånting. Då bjöd jag min bror på en karamell och tog en själv också. Såg du något? frågade jag. Nej, sa han men jag hördet gå.

Jag köpte huset här 1918. Här bodde en gammel då och skulle bo här till sin död. En gång kom han in till Ida med ett bakekävle . Har du nån användning för det så får du det, sa hon. Ida tog det och la det i skafferiet. Om nu Anna behöver det och vill ha tillbaka det så vet Anna var det är, sa Ida.

Ja, sa hon, jag ska komma och krama dej. Hon menade, sen hon var död.

Så var det en kväll, sen hon var död, vi satt uppe till klockan 11. Här var nyfallen snö, 10-12 cm. Vid 11-tiden knackade det på dörren och jag gick för att öppna, men det fanns ingen där och inga spår i snön. Så hur det hängde ihop det vet ingen.

På natten sedan när vi låg och sov, vakna vi bägge två utav att det dåna så förskräckligt i skafferiet. När Ida öppna skafferidörren på morgonen, vad låg där om inte bakekävlet som ramlat ner på golvet. Men hur det hade kommit dit var inte lätt att säga, för det var instucket ganska långt.

Ida och Alfred (meddelarens maka och svåger) hade varit i Gäddarp en gång. Som de stod mitt för Stormingens så slämde det i en dörr som stod öppen. Då säger Ida till Alfred. Vad var det? Där bor ju ingen, det var la Stormingen? Håll käften! sa Alfred och gick vidare. Rätt som det va kom Ida till att må illa, så hon sa till Alfred: Jag är tvungen att sätta mej ett grann!. Nej, sa Alfred, du får inte sätta dej!

Ida blev så sjuk när hon kom hem. Alfred hade också hört men han teg så han kände ingenting.

Källa: Gunnar Ahlberger 1997: Folkminnen från Mark: Om sägner och folktro i 1800-talets Torestorp. Göteborg. S. 33-34.