Skuggor och sägner

Min far tala' om, att en gång när han var en 8, 9 år hade hans farfar varit ute och gått — det var i mörkningen. Då fick han se ett ben av ett kreatur, det benet som sitter närmast huvet — det kallas gastabenet. Det låg på marken. Han stack käppen i hålet där märgen hade suttit. Och när han kom hem och hade suttit ett litet grand, börja' käppen att dansa ute i farstun. Han gick ut och slog av benet i förstutrappan och då börja' det att skratta.
En del hade för sej det skulle vara sådana där barn, som var mördade, som det blev gast av. På gränsen mellan Tores-torp och Gunnarsjö skulle vara dränkt en liten barnunge en gång. Min mor talte om, hon och min faster hade varit borta i Gunnarsjö hos en kodoktor en gång, och då hade de hört en sorts ljud borta i mossen där. Min faster var alltid kvick till att prata och hon sa: "Det är Lotspojken". Och hon blev som de sa trollakrammater, så hon blev så sjuk, när de kom hem.
Härmde de efter gasten, blev den ju rasande riktigt. Mina morföräldrar tala' om en gubbe, han skulle visst ha bott uppe i Orby; de kallte'n Sven på Enet. Han hade varit ute och gått och hade ett ullgarnsnystan i ett knyte över axeln. Han hade härmt efter gasten, och när han kom hem, hade han inget ullgarn. Morgonen efter gick han och titta', och då var garnet uppfickat på träden längs efter vägen.

Källa: Carl-Martin Bergstrand 1944: Våra gamla berätta - Folkminnen från västsverige. Göteborg. s.83-84