Skratt och hästproblem

Um da skäkte ätte gasten, finge de bär'an, da finge kacka gasten, å de va tongt, att de knappt kunne gå. Men kriipe da in i säaaker, hade de onda ingen makt över dum. Gasten ga dum örefila. Stål hade håret gasten. Han hade ett så illa läte.

Dä va en gång mi gummas farfarsfar va på marknadsresa. När han kom till Boa skratta gasten uppe ve Kättakålle. Å hästen velle inte gå, han bara gangsla sig. Ve bäcken bla hästen logn. Gasten hoppa å då, han tål inte vatten. Sen skratta gasten igen. Han såg ut som' en ullaboll, som rulla iväg.

Farfar hade vart på marten en gång i Gunnarsjö. Å när han kom te Boa, så gick inte hästen längre, utan han bara svettas å gick baklänges. Då gick gubben å titta ånner huvdat, men då fick han en örfil, å de skratta så de eka i berget. Sen geck hästen.

Källa: Karin Johansson 1999: Folkminnen från Mark III. Om sägner och folktro från Fotskäl. Rydal. s. 90-91