Skephults spökhistorier

Det hade vi en här i Skephult, Anna-Brita i Dängevik, hon var skarpt i syne. Hon var på en begravning här uppe i socknen. Karlarna de var ju fulla naturligtvis; de hade så roligt där på natten, och de talte väl inte så väl om den döda. Hon var föregångsmor (värdinna) där, så hon gick väl efter småbröd. Så kom den döda och ville plocka i det med. "Var gång jag tog", sa Anna-Brita, "så var hon där med sina händer med." - Så om kvällen skulle de ha loppesupen det skulle en upp sen de hade lagt sej och gå omkring med brännvin, det kallte de loppesupen. "Ja, sa jag", sa Anna-Brita, "om I såg vad jag ser ..." Hon såg den döda jämt, men det såg inte de andra. "Men så när det led frampå natten", sa Anna-Brita, "så gick jag sta och släckte ljuset. Då kom hon med sin nypa före mej och skulle krama till." Hon ville inte där skulle gå åt så mycket ljus, hon var redigt snål. Det talte Anna-Brita om många gånger.

Nere till vårat var där en dräng, han hette Anders. Så var han och Anna-Kristina på en lekestöva' i Bläshult. Där hade han gått ut och satt sej och blivit kall. Han fick lunginflammation och blev så förskräckligt dålig och dog med. Annars skulle det varit en sådan snäll pojk. Sen då han var begraven, fick där inte vara lungt. Pojkarna låg i en liten stuga på gården; så var där en sädesbinge uppå där, och det sköt han undan bingen. Och de kunde räkna vartenda steg när han gick uppför trappan - han gick med träskor. Han sköt sädesbingen av och an. "Vi gick dit och tog undan bingen och sopa där så väl", sa Johan "Vi tänkte han skulle haft några pengar eller nånting, som han hade gömt undan där, men vi fann ingenting". Varenda kväll kom den vålnaden. De var så ledsna för den drängen så. Men när så det var lidit en tid, så blev det borta.

De hade väl för sej, om det var något fördolt som de ville ha uppedagat, skulle de gå igen. Det var på ett ställe borta i Hunnaryd; han hette Hansson, han var gästgivare; så dog han Så kom han till ett ställe där nära intill - de kände gott igen honom. "Den röda garnbulten", sa'n. Det var turkisrött; det var äkta, det kosta 60 riksdaler bulten. På det stället hade de lånat en garnbult av honom och inte betalt den. "Jaså", sa de. "är den inte betald, så ska den bli det." Men då svarte det inte; han gjorde en sväng och sen gick han. Och sen kom han aldrig mer. Han ville ha det uppedagat, att det var inte ärligt.

Det var likasom det hände Erik, skolläraren. Det var en uppe ifrån Stenabo där uppe i skogen, som hade hängt upp sej. Så var de då efter doktor - de trodde nå't det var någon som hade slagit ihjäl honom och sen hängt upp honom. Så körde de upp honom till vår gamla sockenstuga; där skulle liket stå, tills det blev obducerat. Så skulle Erik gå där och elda, så att inte liket frös. Nu bodde där ett par fruntimmer i rummet intill; så tog Erik sej för - för det var då en riktig lustigkurre - så på natten skrapa han på den väggen, som vette till deras rum. De blev rent förskräckta, kanveta. Men vänta lite, det fick du för det, Erik. När det led till klockan 12 om natten kom Stenabon in. Han gick rätt fram till sängen till honom. Det hov han sej på honom och krama honom, så det var blåmärken efter alla fingrarna och tummarna. Kvällen efter sa han till sin hustru: "Nu får du lägga dej utanför i natt". - Fram på natten kom han igen, men då gick han bara inom dörren, och så titta han skarpt på Erik, men sen gick han igen. Men Erik sa, att han försökte aldrig nånting sånt sen. Han sa, det var riktigt som en svavelrök efter honom, när han gick ut.

Vi hade varit å borta och kom och körde hem på kvällen, Anders-Johan och jag. När vi kom till Rolvsbacka uppe vid Dängevik, fick jag se en stor lång karl, två gånger så lång som en vanlig människa. "Vad är det för en karl?" sa jag. "Tyst, tyst, pojke! Du kan bli sjuk", sa Anders-Johan. Nu visste de, att där hade varit lite spökeri på Rolvsbacka. Det var en som var `varnater' (ihjälfrusen) där, och det hade de alltid för sej det spöka. Det var ända vid ledet, och jag tyckte han var lika lång som ledstolpen. Men jag blev sjuk efter det.

Källa: Kjell Berglund u.å.: Folkminnen från Skephult.