Rikedomar och vänskap

Hobergsgubben, det var en rik rackare. Han var i ett berg; han hade en riktig kammare där, och där var fullt med sölver och guld i den. Så var det en torpare, en fattig stackare, som bodde nära intill berget. Han hade ofta gott av Hobergsgubben; de kände gott varandra. Men så fick torparns hustru ett barn, och det skulle kristnas. Då blev torparen bekymrad. "Jag vet inte vad jag skall ta mej till", sa han. "Jag kan då inte låta bli och be Hobergsgubben; men kommer han då äter och dricker han upp så mycket vi har, så får vi andra ingenting". Han var så stor, så det "häkta" (förslog) ingenting. Men så hade torparen en sån räligt snäll och bra dräng. "Jag skall hitta på råd", sa drängen, "men jag vill inte tala om det än. Men jag går dit och ber'n". Ja, det blev bestämt, att drängen skulle gå till Hobergsgubben och be honom till fadderkalaset. Barnet skulle kristnas om söndagen. - Så gick då drängen dit och bad. "Ja, jag tackar så mycket", sa Hobergsgubben, "det var mycket ståtligt av din husbonde, att han ville ta mej till fadderkalaset med. Jag ska säkert komma. - Men det var sant, vem ska dit mer?" sa han. "Jo", sa drängen, "Sankte Pär har vi bett och så Trumslagaren". - "Trumslagaren - nej, för all del", sa Hobergsgubben, "då kan inte jag komma. Sankte Pär, det kan så vara; men Trumslagaren, den kan jag inte med. Jag var ute häromdagen och reste lite; jag for så fort jag kunde, men då träffa han mej med den ena trumpinnen och slog å mitt lårben. Så det kan jag alls inte fördra den. Då får jag låta bli och gå. - Men hur är det", sa Hobergsgubben, "brukar de inte ge en redig faddergåva?" -"Jo", sa drängen, "det är la brukligt". -"Ingalunda vill jag vara den sämste då", sa Hobergsgubben. "Har du nån säck med dej?" Ja, det hade drängen; han hade väl förberett, hur det skulle gå. "Kom med mej in då!" sa Hobergsgubben. Så gick de in i en kammare. Så hade han en stor skovel och tog den full med silver och guld och tömde det i säcken. "Har du sett nån ge mer?" sa han till drängen. "Ja, det har ja la gjort", sa drängen. Då la Hobergsgubben i en skoffa till. Så lyfte drängen på säcken och skulle känna, om han orka bära mer. "Har du sett nån ge mer?" sa gubben. "Ja, än har jag la sett mer", sa drängen. "Det var märkligt", sa Hobergsgubben; "ja, då ska vi ta mer. Där har du en och där
har du en till" - då var där fyra skoffor i säcken. "Har du sett mer?" - "Nej", sa drängen, "det har jag inte". - "Kan du lyfta på dej säcken nu då?" sa Hobergsgubben. Men då var säcken så full, så drängen orka inte lyfta upp den, utan Hobergsgubben fick ta och hjälpa honom, så han fick den på axlarna. "Ja, nu får du hälsa din husbonde så mycket", sa Hobergsgubben; "det hade varit en stor ära för mej och komma. Men nu hör du hur det är ställt, och det får du säja till din husbonde"

Drängen kom hem med den stora bördan; han läre pustat så och vart så svett. "Nu far, nu ska det bli ljud i täppan", ropa han och så vräkte han ut allt guldet och silvret på golvet. Det rulla över hela golvet. De blev så rika efter det. Och drängen blev där hos dem; men sen långt därefter gifte han sej och köpte sej en stor egendom och var en förmögen karl. "Ja, du är omöjliger, pojk. Du har då alltid varit snäll och bra. Nu har du då riktigt lackat till det åt oss", sa torparen till drängen. - Men ifrån den betan blev det en sån vänskap mellan Hobergsgubben och torparn, det blev riktig släkt sen. - Hobergsgubben var en jätte. Han var så vådligt stor och stark.

Det var en jätte som slunga en sten, som skulle råkat kyrkotornet - om det inte var Örby kyrka? De ringde i tornet, och då blir jättarna riktigt fördervade i huvet. Då slängde han en sten, men den datt ett stycke ifrån kyrkan.

Källa: Kjell Berglund u.å.: Folkminnen från Skephult.