Övergångens osynliga hinder

Förr hade de för sig att halm och sängkläder som den döde haft under sig skulle brännas. Det iakttogs inte bara när det var fråga om smittosamma sjukdomar, utan innebörden var att den döde eljes lättare kunde gå igen.

Om den döde hade något som varit honom särskilt kärt, borde man ge honom det med i kistan om det var möjligt. Eljes kunde det hända att den döde kom igen och ville ha det.

De som bar den döde till kyrkogården, borde tänka på att inte sätta ned kistan förrän de gått över vatten. Den döde kunde nämligen inte gå över vattnet om han skulle råka gå igen.

Källa: Rylander, Gerd 2002: Folkminnen från Mark IV: Sägner och folktro i 1800-talets Surteby-Kattunga. Rydal. s. 48