Näckens magiska melodi

Näcken sitter under broar och spelar. De hörde honom flera gånger i Självvik (Kungsäter). Nu hade ju August i Självvik börjat lära sej spela fiol men han fick aldrig riktigt kläm på det. Så en kväll behaga han gå och sätta sej på bron - då hörde han det där spelet. Denne speleman har jag hört förr, sa han - och nu önskar jag att han ska va så illa snäller och lära mej spela. Jag har börjat lära mej spela fiol men jag kan inte få den rätta låten på det - och han fick lära sej.

Det var särskilt en vals som August i Självvik alltid spelade den har jag lärt mej av näcken, sa han. Och det är sanning, jag hör det spelet när som helst, den valsen var så illa vacker.

Sjörå såg dom också. Det var små jungfrur som sprang på vattnet. Det var Andreas i Lycka utför flera gånger. De var så snälla, de bara följde med, dom sprang utanpå vattnet. De var som andra små docker, somliga var röda och andra var vita. Så kunde de dyka ner och vara hos fisken. Kasta man i pengar till dom skulle man få mycket fisk.

Det var en gammal knekt som bodde där nere vid sjön (Tolken). Bonden kom dit till dom en gång, då sa knekten till sin käring, sätt nu på potäter, vi ska ha mat med. Ja, men, sa hon, vi har ju ingenting till dem? Sätt du på dem, så ska jag gå ner till sjön efter en gädda. Och han gick och kom tillbaka med en stor gädda.

Farmor talte om det och hon sa att han trolla säkert till sej gäddan! De sa att de hörde nödrop ifrån sjön ibland, det var förebud om att nån skulle drunkna.

Källa: Gunnar Ahlberger 1997: Folkminnen från Mark: Om sägner och folktro i 1800-talets Torestorp. Göteborg. S. 26-27.