Mysteriet vid vägen

Far hade vat te Hyssna, å när ha for hem, va de morron å alldeles ljust. Å när han kom ett stöcke hemifrån, såg han ena gumma sprang före honom på vägen å öppna lea för'n. Han kände inte gumma, men han töckte dä va faslit snällt gjort. Så for han hem å la se. Men han kunne inte somna. Han lå å tänkte på att han hade släppt den ene hästen utanföre å bunnet den andre i stallen utan å ge hônom nôt for. Te slut geck han upp å kom ut på gårn. Ja sto just å bela och laga leet. Då kôrn dä e käring sättane, åhu geck rakt fram te far å tok händera pån i kors å geck runt mä-n motsols. Far trodde, att hu hade bleet stolleter, men hu fråga, om inte far hade sett gubben, som sto uppe i backen. Dä va ett dagstann, sa hu, å då ska en gå avet å gå i kors, sa hu.

Källa: Karin Johansson 1999: Folkminnen från Mark III. Om sägner och folktro från Fotskäl. Rydal. s. 91-92