Mörka skuggor och skratt

Min far tala om att en gång när han var 8-9 år gammel hade hans farfar varit ute och gått i mörkninga. Då fick han se ett ben av ett kreatur, det benet som sitter närmast huvet, det som kallas gasta-benet. Det låg på marken. Han stack käppen i hålet där märgen hade suttit. När han sen kommit hem och suttit ett litet grand, börja käppen att dansa ute i farstun. Han gick ut och slog loss benet i farstutrappan och då börja det skratta.

En del hade för sej att det var sådana där barn som hade blivit mördade som det blev gastar av. På gränsen mellan Torestorp och Gunnarsjö skulle vara dränkt en liten barnunge en gång. Min mor talte om att hon och min faster hade varit borta i Gunnarsjö hos en kodoktor en gång, och då hade de hört ett sorts ljud borta i mossen där. Min faster var alltid kvick till att prata, och hon sa: Det är Lotspajken! Och hon blev, som de sa, trollakrammater och blev så sjuk när de kom hem.

Härmde de efter gasten blev den ju rasande riktigt. Mina morföräldrar tala om en gubbe, han skulle visst ha bott uppe i Örby, de kallten Sven på Enet. Han hade varit ute och gått och hade ett ullgarnsnystan i ett knyte över axeln. Han hade härmt efter gasten. Och när han kom hem hade han inget ullgarn. Morgonen efter gick han och titta. Och då var garnet uppfickat på träden längs efter vägen.

Källa: Gunnar Ahlberger 1997: Folkminnen från Mark: Om sägner och folktro i 1800-talets Torestorp. Göteborg. S. 19-20.