Mjölkahara och skräddarna

Mjölkahara var nå't trolltyg de läste fram. De sa, de kunde göra dem av sölv, om de slängde ut sålv som inte öglorna var sönder på. De mjölka andras kor och kärna så det blev trollsmör på fähuströskeln. De kunde både mjölka och kärna åt käringera de där mjölkahara. Piskade de bara trollsmöret med ett björkeris, piska och slog det så det for hit och dit, så fick de riktigt smör igen. Innan fick de inte annat än sådant där randigt smör.

Det var skräddare uppe på Tån en gång. På kvällen kom käringen där in med två stora rentvättade träfat och satte på skräddarebordet. Vad är meningen med detta, mor? sa skräddaren. De ska stå där i natt, sa hon. Skräddarna var så rackiga - de grunte det var 'det som ont är', så de gick upp och välvde faten på natten. Rätt som det va kom det vad som såg ut som en hare. Och som den kom stod mjölken över hela bordet och golvet med. Det lät som han sprutat ut det. Så va skräddarna så fulla i skam, så de gick och satte faten irätte igen. När käringen kom in på morgonen, sa hon: Va ä detta ment mä? Detta har aldrig hänt förut. Ja, vi skulle la veta vad I hade för trollknep för er, sa skräddarna. Sen kom där inga mjölkahara mer när skräddarna var där.

Källa: Gunnar Ahlberger 1997: Folkminnen från Mark: Om sägner och folktro i 1800-talets Torestorp. Göteborg. S. 50.