Marer och kalla nätter

Mara hade de så ont av förr. Mor talte om när jag var riktigt liten - de bodde borta i Bäckaskog i Örby då - så var där en karl, som hade så ont av att mara red honom. Så var mor uppe en natt; jag var väl enveten så hon fick inte ligga. Rätt som det var tog han till att ge sej så han häste och var inte god till att komma om andan. Så viska han: "Johanna, Johanna." mor hette Johanna. Då kallte mor honom i namn, och då hjälpte det. Bara det var nån som kallte dem i namn, så gick det över. Det hade han sagt, att det var som om det hade vart ett fint fruntimmer, som kröp ut igenom fönstret, när han vakna. De la sej riktigt på dem, så de kunde inte komma om andan, såna där marer.

Det är människor, det är riktigt säkert, som är marer. Det var på ett ställe de hade en häst, som blev marriden varenda natt. Var morgon när drängen kom åt stallen, stod hästen genomsvett. Så tyckte drängen, att det skall väl han bota. Han hängde en vass lie med eggen uppåt över hästen, så skulle maran skära sej på den. Morgonen därpå hängde drängen där själv och var död - då hade han varit maran själv och inte vetat om det.

Det stod de upp och klädde sej om nätterna och skulle ut. Det var en som skulle upp och ut och det var så hemskt kallt - det var på vintern. "Ysch, ysch, vad det blir kallt och ut och mara i natt", sa hon. Men då var det en som hade kallt på den, så hon slapp ut den natten; för kallte de på dem, så slapp de ut.

Källa: Kjell Berglund u.å.: Folkminnen från Skephult.