Maran och mystiska hästar

Om maran red hästarna, skulle de sätta upp en lie över dem. Ja det var allt verkligt, det där. Det kunde hästarna stå i stallen och bli så svetta, så det löa sej på dem. - Det var sägen, att på ett ställe skulle husbonden ridit sina egna hästar . Han skulle suttit på ryggen på dem. Ja, det var ju inte han själv utan vården. Drängen kom så vulet, så han fick se det. Då försvann det. Det var väl som spöke, men det var väl i hans gestalt.

När jag tjänte hos min farbror i Stångared, hade han en häst, som hade så ont av att maran red honom. Vi hade en maretoss sittandes över honom ett ryck, sen hjälpte det. Men den där maretossen, den skulle de bära ifrån björken och till stallet så att de inte gick på någon väg, där det var buret något lik. Maran kunde rida folk också. Förr var jag utför det flera gånger. I sömnen kom det, vad det var, och la sej på mej, innan jag var god till att vakna. Jag tyckte jag ropa, men det var ingen sanning. Det var som om det hade varit något fruntimmer, som hade lagt sej över mej. De skulle kunna lägga någon kniv i sängen. Men se, det var farligt, för det kunde någon bli fördärvad av det. Det vet ingen vad det är, maran. Nyberg här borta, han var i syne, han sa, det är gamla fruntimmer som är maran.

Källa: Göran Weiler 2007: Folkminnen från Fritsla. Fritsla.