Maran och det försvunna fruntimret

Mara, det var människor som var utsatta för det; när de somna var de ute och red mara. Kroppen låg väl still kanske; ja, ja, den kunde allt vara med den med. - Det var en som hade varit å på natten. Om morgonen sa systern till henne: "Vad i all sin dar har du varit utför i natt?" Då hade hon varit ute och ridit mara, och då hade hon stött sönder storetån så den blödde. Och det kunde hon väl gärna inte ha gjort i sängen. Men de visste inte om det själva, de som var å.

Men den som fick en sån på sej en natt, den fick det inte för gott. Man blev riktigt genomsvett. Men var det bara så att man var god till och vrida sej på sidan, så blev man av med dem. När jag var yngre hade jag ont av det ofta. Det blev nå't tungt som la sej på en, så man höll nära på på att kvävas.

Det var sägnen det skulle varit en bonde som hade så ont av det; det var en mara som red honom. Så var det en som sa till honom: "Du har ett dymlingahål i väggen, där kommer hon
igenom." De borra in stöttn när de byggde husen; var inte det då igentäppt riktigt när de fora husen; skulle maran kanske komma in igenom de små hålen, hade de för sej. Hon var kommen in igenom det hålet. När då bonden kände det igen - han låg vaken och vänta på det då hade han lagat till en tapp och var kvick och satte in den i det där hålet. När det led till morgonen, då var det ett ungt vackert fruntimmer. Hon visste inte var hon var kommen ifrån, och han visste inte var hon var ifrån. Men han gifte sej med henne och de hade 3, 4 barn tillsammans. Hon var långt bortifrån. Men så frågte hon honom till sist, om han inte kunde säja var hon var kommen ifrån. "Jo, jag kan la tala om det, om du nu äntligen vill", sa han. Då öppna han det där hålet. och om morgonen var hon försvunnen. Och han fick då aldrig reda på var hon var åbliven. Men han hade barnen efter henne.

Källa: Kjell Berglund u.å.: Folkminnen från Skephult.