Magiska berättelser från Skeppared

Labacken bodde här i Skeppared; den minns jag väl. Han kunde stå på lon och tröska och lysa sej med tjärstickor. Och när han gick och syssla, satte han tjärstickorna borta i höet. Och det var inte farligt, det brände inte. - Stämma blod kunde han med, men det ville han inte gärna göra till slutet. Då skulle det gå illa på, annars var han lika nöjd om det. Annars kunde han stoppa det, bara han fick veta var och hur det var.

Där var en uppe i Kinnarumma, som hette Pelle Rhodin. Han tyckte om de vill hugga huvudet av en tjur uppe i Stockholm, bara han får veta det, så skall det inte komma en bloddroppe av honom.

Det var ett ställe där i Skephult (gården) de hette Anne-Majes. Där blev borta en lärftsbunke och en schal. Det var ett fruntimmer, som hade lagt in en schal där en gång de skulle gå till kyrkan. Medan de var borta, var där blivit stulet en lärftsbunke, och schalen var följder med. Det fruntimret gick å till en sån där klok. Ja, han frågte, om hon ville se tjuven och det ville hon väl. Och där blev bilden i en kittel - han hade slagit vatten i en kittel. Det var uppåt Kind den där bodde, men vad han hette, det minns jag inte. Om de då stötte till bilden, så fick de ett märke. Men det ville väl inte den här käringen göra, för det var en släkting till henne som hade tagit det.

De trodde väl de hade svartkonstböcker, såna där. Och det är väl troligt med, för de fick väl lov till att ha nån hjälp. - Men när de då läste fram sånt där, så var de tvungna till att kunna läsa bort det med. Annars gick det galet. - Det var väl prästadrängen utför en gång. Han hade skjutsat prästen, och han hade fått tag i hans svartkonstbok. Han läste fram en sju fasa mängda små pojkar. Och han kunde inte läsa bort dem igen. Han hitta på det ena arbetet efter det andra till dem. Hade de bara att göra, så var de belåtna; men när arbetet var slut kom de tillbaka och ville ha mer, om de inte var god till att läsa bort dem. Där var en stor mosse, och han visa dem dit att göra väg. Där trodde han väl de skulle fått att göra. Men där blev väg på ett litet grand. Då visste han inte vad den hårle han skulle hitta på. Men så kom de åt en sandhåla. "Nu far I slå rep av sanden", sa han. Och de klämde till. Men det blev då lögn, så då blev han av med dem. När de inte rådde med och göra det de skulle, då blev de borta. Det läre yrt redigt, när de slog de där repen. Men det var ju bara en gammal sägen.

Om de fick tag i en vit orm och koka, så skulle de bli allvetande. Den förste som drack av det vattnet, blev allvetande. Det var en käring som hade fått tag i en orm och kokt. Så hade hon en dotter. Så var mora ute, och när hon kom in, sa tösen: "Mor, kon har en vit kalv." Då hade tösen alla redan blivit allvetande. Då förstod käringen, vad hon hade tagit sej till.

En del kunde maktstjäla hästar. Men det påstod de, att om de bara höll tömmen emellan fingrarna i kors, så skulle de inte ha nån makt att maktstjäla dem.

Källa: Kjell Berglund u.å.: Folkminnen från Skephult.