Lyktegubbens nattliga ljus

Lyktegubbar, det sprang det omkring här förr, det hûgar jag. Det var när jag satt här nere vid Axels bäck. Han var inte högre än 'såhärapass' (ca 1 / 2 meter) och så hade han en lita rö luva på sek. Rätt som det var så tände det - precis som en ficklampa - och så släcktes det igen - tände och släckte.

Lyktegubben följde hem en gammal man som var ute och gick sent på kvällen. Han fick se hur det lyste, så han sa till Lyktegubben: Ja, du har ju allti vart så 'dôler' du kanske kan följa mej hem i kväll mä di lampa?

Ja, han följde honom ända hem och lyktan fick bränna hela vägen - annars brukade han ju tända och släcka. Ja-ha, sa den gamle, nu ska du ha mangen tack för att du följt mej, nu har jag sett å gå hem. Sen kila den lille Lyktegubben iväg.

Ja, det var en riktig liten pajas, men han var så snäll kanveta så han gjorde ingen nô ont. Var det nån som talte väl ten så följde han dem hem.

Källa: Gunnar Ahlberger 1997: Folkminnen från Mark: Om sägner och folktro i 1800-talets Torestorp. Göteborg. S. 29.