Lyktegubbens mystiska väg

Lyktegubbar har jag själv sett, dom springer som själva 'det som ont är'. Dom tänder och släcker igen, och så håller de på. Det såg jag nere på Våtadalsmosse ofta. Men vad det nu är det vet jag ju inte. De har hänt att där de har grävt ner gamla ben av folk eller kreatur, ska det bli Lyktegubbar, men det är väl ingen sanning?

Jo-jo män, Lyktegubben kunde visst lysa folk. Va det bara några som talte väl te han och sa: Nu lyser du la mej hem så ska du få nånting? så följde han med. Fick han då ingenting så Gud hjälpe den människan! Men kasta dom bara ut en knapp eller en 'styver' eller nånting annat, så blev den borta igen.

De va som dä hade varit en liten gubbe, men det gick så ryseligt fort, så dör det bort ett litet grann, precis som han skulle vila sej.

Källa: Gunnar Ahlberger 1997: Folkminnen från Mark: Om sägner och folktro i 1800-talets Torestorp. Göteborg. S. 29.