Lyktegubben vid sjön

Det var Anna-Britas bror nere, Per, han bodde uppe i Tyvik då. Så skulle han gå upp till Bottnen och slakta, för han var slaktare. Det var på vintern, så han gick på isen över Frisjön. Han gick väl dit, och då hände ingenting. Men så när han gick hem och kom ett stycke ut på sjön, fick han följe med lyktegubben. "Ja, det var bra du kom", sa han, "lys mej nu så jag kommer rätt till Tyvik." Den andre svarte ingenting, men han följde med med sin lykta. Men så tyckte väl gubben han släckte ibland, för så gjorde lyktegubben, han tände och släckte. "Vad går du och släcker och släcker efter, ska du lysa så ska du lysa riktigt, så jag ser och gå", sa gubben. Men då blev lyktegubben arg. Då släckte han, och då blev det mörkt. Men då blev det illa för Per; nu brukte de alltid få brännvin när de var å och slakta, och han hade väl fått lite för mycket. Han stupa omkull på isen. Nu hade han fått som det var brukligt lite korv och palt med sej hem. Det for ifrån honom, och det råka mitt i en hästadynga. Ja, han låg där och plocka och fick väl upp lite av varje."Ja, sa han, "det kan la ingen hjälpa, mor får la dela't." Men så kom lyktegubben tillbaka, så han lyste honom lite ändå, annars hade det väl gått galet för honom, för han var illa full.

De resonera mycket om det där. Vi såg alltid det där lyset förr här borta på Hässlehults gärde; så for det å över Ungs mad och bort i Horsadungen; så är där en sjö där uppe, där hade de för sej han stannte. Det var såna där avfällingar, det trodde de. Men nu har tiden gått och de har fått sin dom undan för undan. De lärde påstår ju det, att det var de avfälliga andarna. De slapp och anta de svåra plågorna förrän om en viss tid. Det blev lyktegubbar och tomtar och sjörån och lövjerskor.

Källa: Kjell Berglund u.å.: Folkminnen från Skephult.