Kurer och folktro

Matalaja botade de med en lus i brödet.. Det skulle den sjuke äta.

Piggar satte de bot i träd. Hemma var en stor en och i den satt det både piggar och tandvärk. Det skulle vara farligt att hugga den.

Jag hade så mycket vårtor i min barndom. Jag gick till ett le, och det skulle öppnas mot norr, och så skulle det ha regnat så att le't var vått, och de regndropparna skulle rinna på vårtorna. Men det hjälpte inte. Så var det en granne som lärde min mor att, när hon hade sopat ugnen, så skulle hon sopa över vårtorna efteråt. Det gjorde hon, och då blev de borta.

Åderlåtning var bra mot ryggskott.

Det fanns något som de kallade bällgången. Det var nog detsamma som de kallar blindtarmsinflammation nu. Då brände de skosulor, och då skulle den sjuke ta in askan.

En bot mot sjukdom var, att de skrapade på kyrkklockor och gav den sjuke. Men det skulle skrapas på en torsdagsnatt.

Det fanns ett slags utväxter eller körtlar som gick bort om de strök på en död.

Vid avrättningar skulle de passa på att ta blod, det var bra mot något.

De hade för sig, att det var bra att binda ett oljat solv om en trötekula .

Mot trösken skaffade de tröskebark och kokade, och så gav de barnet spadet att dricka.

Onnabet blev i fingrarna, det var ett slags värk.

Stenvret var en värk i hälen. Det kom att man hade stigit på en hård sten. En sprang ju alltid barfota.

Om någon hade stolsteg skulle ett får andas i ögat. Det var inte dumt. De brukade också ta en stol och vrida runt ögat. Men om det skulle vridas avigt eller rätt det vete sjöttsingen.

Det mesta offret mot sjukdomar i dessa trakter försiggick i Hällesjö (Helsjön). I Fotskäl fanns en källa den hette Harakälla, och i den ligger det mycket pengar. Det gör det i Hällesjö med.

Min farbror, Nils hette han han, blev huggen i benet, och så var det en kvacksalvare som sa att han skulle gräva ner sig i jorden, så att han bara hade huvudet uppe och kunde andas. Han låg så ett par dar. Jorden drog ut det onda, det finns mycket kraft i den. Det hade jag en hund som blev ormbiten, och han skrapade upp en grav i ett potatisland och grov ner sig och efter det blev han bra.

Källa: Karin Johansson 1999: Folkminnen från Mark III. Om sägner och folktro från Fotskäl. Rydal. s. 68-69