Jätten och kyrkobyggnaden

Det var en jätte som hette Pick, han hade tagit sej på och mura en kyrka. Han skulle ha häradshövdingens hjärta i betalning för att han mura den. Se, de ville ha kristit blod, då trodde de, att de var säkra. Han gick både uppåt och utåt, den här häradshövdingen; han börja bli ängslig. Det gick fort, jätten var god till att bygga, kanveta. Han börja gå ute om nätterna och vara så ängslig för att han snart skulle mista sitt hjärta. Så en kväll gick han förbi berget, så skrek ungarna där inne i berget. Då sa jättefrun: "Skrik inte du lille, för i morgon kommer jättefar Pick hem med biskopens hjärta." -Biskop var han ja, för det var de som skulle ställa med och bygga kyrkan. Men då blev biskopen glad, för han skulle gissa jättens namn; det skulle bli betalningen för kyrkan. Var det så att han inte kunde det, så skulle jätten ha hans hjärta. -Dan därpå gick biskopen upp till jätten. "Nu tror jag jättefader Pick har snart murat färdigt", sa han. Då blev jätten så arg för att han hade fått reda på hans namn,' så han tog släggan och slog ner en sten så stor. Och det påstod de, att de rådde aldrig med och laga det hålet, för om de laga det om dan så kom stenen loss om natten igen.

Inne i Kärret här, där ligger en stor sten; den skulle en jätte ha slungat i ett strumpeband. Men så trilla den där och blev liggande. Han skulle ha slängt den på kyrkan annars. Han torde inte å och höra klockorna. Det torde inga troll å, det var inte ljud i deras öron. De var en gång avvisade från den högre allmakten, och därför tålde de inte av att höra nåt som påminde om den.

Källa: Kjell Berglund u.å.: Folkminnen från Skephult.