Gubbar och den mystiska gasten

Det var två gubbar som var ute och gick en kväll. Så var det väl så, att den ene skulle hitta på det ena lustiga och den andre det andra. Som de gick fick de höra gasten hojta borta i en kulle. "Smått, smått muteregn", sa gasten. "Stort, stort stuperegn", sa den ene gubben. När då han hade sagt det, kom de till en ler hålbäck de skulle över. Då kom gasten och la till den, så han stod på huvet i bäcken. Så sa gasten: "Stort, stort stuperegn". - Härma honom gick inte, det var då han blev arg.

Gasten var en andevarelse som fick vistas mellan himmel och jord. Han slog aldrig lägre än som oxen bar oket. Det som var över slog han till; men var det så att man kunde huka sej ner så man kom lägre så var det inte farligt.

Blev de gastakrammade, blev de fördärvade riktigt. De kunde till och med bli fördärvade för alltid. Ja, han kunde till och med krama dem, så de dog.

Gasten kunde visa sej ibland som en fågel och ibland som en häst. Han kunde gnägga som en häst.

Källa: Kjell Berglund u.å.: Folkminnen från Skephult.