Gubbar och den gastliknande

Det var två gubbar ute och gick en kväll. Så var det väl så, att den ene skulle hitta på det ena lustiga och den andre det andra. Som de gick fick de höra gasten hojta borta i en kulle. "Smått, smått muteregn", sa gasten. "Stort, stort stuperegn", sa den ene gubben. När då han hade sagt det, kom de till en ler hålbäck, de skulle över. Då kom gasten och la till den, så han stod på huvudet i bäcken. Så sa gasten: "Stort, stort stuperegn". — Härma honom gick inte, det var då han blev arg.
Gasten var en andevarelse som fick vistas mellan himmel och jord. Han slog aldrig lägre än som oxen bar oket. Det som var över slog han till; men var det så att man kunde huka sej ner så man kom lägre, så var det inte farligt.
Blev de gastkramade, blev de fördärvade riktigt. De kunde till och med bli fördärvade för alltid. Ja, han kunde till och med krama dem, så de dog. Gasten kunde visa sej ibland som en fågel och ibland som en häst.

Källa: Carl-Martin Bergstrand 1944: Våra gamla berätta - Folkminnen från västsverige. Göteborg. s.85