Gastens skratt i skogen

Gasten sprang och flög i träden och levde som en stolle. Han kunde hänga sej på folk och han var tung så de orka inte bära sina bördor. Och så skratta han. Det var inte annat än som spöke.

Min mor var utför gasten en gång. Hon och faster Edla var ute i Skog. De var ute och då tog det till och skratta och dåna så i kullen. Vad är det som skrattar så? sa mor. Tig! sa faster Edla. Och de la å å sprang in som om de hade vart schania. Faster Edla förstod vad det va för hon hade vart utför det förut. Och mor blev rädd kan-veta. De hann in men sen la det till i dörren så.
De sa det skulle vara nånstans som var dödat några människor, så skulle det bli gast av det. Och det var då sanning, för de grov ner ett barn i Skogs hage, och det blev då gast av det.

Om de var kar te att klyva över en gärdesgård eller ett led, blev gasten efter, och då skratta han så. Det var en gammal gubbe som bar den där bördan. Men han klöv över ett led - han höll på och inte orka över. Där blev gasten efter, men sen skrattat så i trädtopparna. Så gjorde gasten kanveta.

Källa: Gunnar Ahlberger 1997: Folkminnen från Mark: Om sägner och folktro i 1800-talets Torestorp. Göteborg. S. 23-24.