Gastens nattliga skräck

Jag var utför gasten ett par tre vänder om. Det var en gång jag gick från Skene marknad. När jag kom hitåt Hägnen - i skogen nedanför där - börja't illhojta och skratta. Klockan var ett på natten. Jag var mol ensam och alla människor sov så jag kunde ju inte få låna hus nånstans. Jag gick så svetten lacka av mej. Men det följde mej till förbi Sanryd. En stund ramla det med länker - då var det på andra sidan sjön åt Röllese till. Men kanveta jag ofreda'n inte. 'Skäcktet de efter'n fick de bära på'n.

En gång var jag och Kulla-tösa å borta vid Kårte. Då kom där farandes förbi oss som eld på en sopekost. Jag såg det, men hon såg ingenting och jag sa ingenting. Det var uppe på Kårteås, där bruk'te gasten hålla till.

Jag var ute och körde, jag och 'Hela värla' de kallte - det var Kristina på Brobacken. Vi hade varit i Kinna. När vi kom emot Sansereds bro fick vi se som eld på en kost nere på bron. Det stupa brant ner till ån ifrån vägen. Nu tar la hästa rätt utför, tänkte jag. Och hade inte hunnit tänka ut, innan de ville lägga iväg till såget och där är brant. Jag gav dem ett rapp så de tog ett sutt ner på bron. Där stan'te de. Jag gav rapp på rapp, men jag fick dem inte ur fläcken. Då fatta Kristina på Brobacken mod till sej och la till att svärja: Vad som är i vägen så ska det undan, vi ska fram! Då hjälpte det.

Somliga sa det var skett några olycker och det blir gast efter det. Och om de hade mördat och gravt ner barn skulle det bli gastar av det.

Källa: Gunnar Ahlberger 1997: Folkminnen från Mark: Om sägner och folktro i 1800-talets Torestorp. Göteborg. S. 25-26