Gasten och Skomakare-Lars

Gasten skulle uppkomma efter de människor som omkom i våda. Det var ett ben som flög omkring. Det betedde sig så så länge som människan inte var kristligt begraven.

Gasten kunde börja skrika först efter femton år. Vid den tiden vände den sig. Efter ytterligare femton år var gasten fullgången. Gastar blev merendels bara de som försvann spårlöst.

Flyggasten var värst. Han kunde förfölja folk. Särskilt om man talte till den skämtsamt. De som drunknat i kärr eller åar, höll sig stilla där olyckan var skedd.

Det fanns förr en karl som de kallade skomakare-Lars. Han söp och var överdådig och var illa ute för gasten många gånger. En gång när han gick hem, tog han en stor skomakarekniv i näven och satte sig i sinnet att han skulle freda sig för gasten. Det gnydde i luften omkring honom och skomakare-Lars högg med kniven omkring sig. Plötsligt stötte kniven mot något hårt och han släppte den och lät den falla. Följande dag begav sig skomakare-Lars ut för att leta rätt på kniven. Då satt den i en benknota efter en människa.

Källa: Rylander, Gerd 2002: Folkminnen från Mark IV: Sägner och folktro i 1800-talets Surteby-Kattunga. Rydal. s. 106-107