Gasten i Ljungvik

I Ljungvik en gång när de var ute och drog vad, där var gasten med. Men de kom iland och in, annars hade han väl slagit ihjäl dem. Men han hade rivit sönder vaden nere vid sjön, så när de kom dit dagen efter var den alldeles i smider.

Gasten, det var något slags andeväsen, det är säkert. Det var på vissa ställen gasten skulle vara. De trodde det var någon händelse fördolda ting, där de då var nergrävda, där var en vålnad.

Vi hade en som hette Petter på Åbacken i Älekulla. Han och Britta Lena hade varit uppåt Kinna en gång. Så sa de att gasten skulle va i Hägghulta lid. När de kom på Magerhulta gärde skratta gasten så uppe i ha. Men Petter blev inte rädd: Jag sjöng 'Höga Majestät' och gasten skratta och Britta Lena grät, sa Petter. Och dom kom då förbi.

Min far hade varit å uppåt och red på en häst. När han kom upp vid Reslegårn fick han höra gasten. Och rätt va han satt blev han kastad av hästen. Han kom då upp och på igen. Men då va hästen så svetti - gasten hade ridit på den kanveta.

Reslegårn, det har väl varit en olycklig plats i många avseenden. Den ene brodern skar ihjäl den andre. Så kom han på häkte och där hängde han upp sej. Jag var uppåt Öxabäck och skulle gå hem en gång. Det var samma året det hade hänt. Bli du här, sa far'n, annars ta Resslegårdspajka dej! Nej, sa ja, di skrämde mej då aldrig medan de levde och de gör de då inte nu heller! När jag kom mitt för huset, gjorde det som så där - slog till i väggen. Då tänkte jag: Va dä spöke tro eller va va dä? Som jag tänkte det, small där ett skott. Men det var väl en hörvilla för mej eller en synvilla, sådant som kan komma på. Men det var då konstigt, för när jag kom hem slängde jag mej på sängen, och jag var så svett så där fanns inte en torr tråd på mej. Det såg riktigt ut som jag hade burit på nånting.

Källa: Gunnar Ahlberger 1997: Folkminnen från Mark: Om sägner och folktro i 1800-talets Torestorp. Göteborg. S. 20-22.