Finnar och mörka hemligheter

Min man tjänte på Sanden ute i Kinna, det kom en karl dit en kväll och bad att få skjuts - det hade alltid finnarna för sej att de skulle ha skjuts. "Nej, det hinner jag inte med," sa bonden där, "och inte tar jag ut hästarna för det heller". "Ja, ja, det kvittar detsamma", sa finnen. Men när de kom åt ladugården på morgonen, låg den finaste kon död.

Jajamen, finnarna kunde väl lite av varje. Hemma intill mitt hem på ett ställe som hette Björnåsen, där flytta ett ungt par in från Klockedal i Örby. Och de hade tre dövstumma pojkar. Och det sa då mora att hon trodde riktigt säkert att en finska hade gjort så de blev såna. Hon hade en bror som var med vid järnvägsarbete, och han hade blivit bekant med en finsk tös och hade följe med henne. Hon var med honom hemma: Då sa systern till honom, att om han dras med en finska, så får han då aldrig komma hem mer. Han fick då lov till att ge sej ifrån henne. "Tack ska I ha," sa finskan, "men I kan då vara säker på att I ska ha nytta av det så länge I lever." Och hon fick tre dövstumma pojkar. Hon hade en tös innan och den var riktig. Men alla pojkarna hon fick sen var dösvtumma. Och det såg väl misstänkt ut.

De skulle ha ett par solvkäppar ur väven, så skulle de kunna sätta sej och mjölka det. Det är klart, det var nån ko de tog det ifrån. Det var en från Finland som var på Kronäng - det var när gamle Larsson i Kronäng levde, så det är väl bra många år sen. Där kom en finsk en gång, en sån där gesäll. De satt och taltes vid om lite av varje, emellertid så frågte Kronängsgubben finsken, om han på något sätt skulle kunna hjälpa dem av med deras råttor, " för här är så olyckligt med råttor i ladugården," sa han. Jo, de sa han, att det trodde han väl skulle gå. De gick ut och titta sej omkring där på gården. Nu rinner där en å inte långt ifrån husen, de gick å bort åt ån till. Så sa den finske till gubben. "Om I nu ställer Er här lite ifrån så skall I få se, hur de kommer och springer ner till ån". Och de kom alldeles i massvis, de sprang så odrägligt: Där var både vita och gula och svarta och röda och t.om blå, sa gubben. Och de hade så bråttom, de sprang som om de aldrig skulle kommit fort nog. De skydde ur lagårn varenda en, de kunde då ingen märka där sen. Han hade väl kunnat nå´t, den finske, så att de gav sej iväg. Så sa gubben till honom, att bara de inte kommer tillbaka igen. "Nej", tyckte han , "de skall då aldrig komma upp igen."

Källa: Göran Weiler 2007: Folkminnen från Fritsla. Fritsla.