Drunknad pojke och vidskeplighet

Det var en pojke som drunkna här borta i en sjö i Kind. Han mötte sin egen likfärd; det var 8 dar innan. Men han såg inte till sej själv. Han låg i kistan, kanveta. Han såg ofta vård, den pojken.

Om de hade sytt om söndagarna, skulle de ha svårt för att dö. Då skulle de sy över dem,
innan de var god till att dö. De var så vidskepliga på den tiden; de hade sådan övertro.

När de bar å liken, skulle de strö linfrö efter dem, så att inte den döde skulle gå igen.

Fruntimren hade ett vitt huvudklä och ett vitt förklä och ett vitt klä att knyta om munnen.
Det var bara på själva begravningen de hade munklät.

Grava igen graven, det gjorde begravningsfolken med detsamma på söndagen. Det har jag varit med om och gjort.

Det var en ute på ett torp här ute, han förgav sej. Han ligger begraven här ute i en mosse. Det är ända intill en gärdsgård, och när de gärde där, kände de kistan med stakarna. Det var en torpare här intill som grov ner honom. Se, det var en självspilling; dem grov de ner så förr.

Ibland innan någon kom, kunde han höras utanför. Det var vård. Och det är då sant, för det har jag hört. Men det är inte alla som hör sånt. Somliga hör ingenting och ser ingenting heller.

Källa: Kjell Berglund u.å.: Folkminnen från Skephult.