Det som ont är

Det sa de väl, att det var de som förskrev sej till "det som ont är", så att de skulle kunna få pengar. Det var en som hette Klinggård uppe i Svenljunga - jag hågar inte vad det var har var, men det var nån slags bättre karl - han hade skrivit sej åt "det som ont är" på vissa år. När de var gångna skulle han bli hämtad. Och nu hågar jag inte, om det var en julafton eller en juldag som "det som ont är" kom och skulle tatt honom. Det hade ett litet barn, och hans fru tog det lilla barnet och la i famnen på honom, se det var ett salighetsbarn - det hade inget ont gjort - så det kunde inte "det som ont är" komma när. Och så la hon bibeln jämte honom. De hade skickat bud efter prästen med.

Och där var en prost och en student - en hjälpepräst - hos honom, men "det som ont är" jäva dem bägge två. Han sa till hjälpeprästen, att han hade stulit. "Ja", sa han, "det vet jag en gång jag var så illa hungrig jag gick in på ett ställe och tog lite bröd, men jag la pengar på bordet för det. Och det har jag fått förlåtelse för med." Man vad han hade för vite mot den andre, det hågar jag inte. Ja, så skicka de då efter en hjälpepräst ifrån Sexdrega, och han kom med. Den kunde "det som ont är" inte rå på. Han tog en nål och stack hål i fönsterblyet, så befallde han den lede, att han skulle krypa ut genom det, "och så skall han lämna handskriften efter sej," sa han. Kanveta Klinggård hade väl fått skriva riktigt kontrakt med honom, det skall t.om vara med hans egen blod. Och det fick han göra förståss, han fick krypa ut därigenom och lämna handskriften efter sej. Så den var säker, den lille hjälpeprästen. Det är inte så förskräckligt länge sedan det här hände, det var sedan jag var vuxen. Jag kan se det där gubbaaset för mej än, när jag vill. De sa, de hörde där uppe i Svenljunga mellan 12 och 1 på natten hur förskräckligt det körde och dåna på vägen, det blev ett fasligt hallå i hela byn. Och det var väl många som sa, att det är väl Gamlefar som är och skall ta Klinggård. Och det var sant, det var så med. De skulle säkert möta "det som ont är" i kyrkedörren och lämna honom handskriften där, jag tror det var så. Man talte om - men det var väl mycket länge sen - att de hade sagt de hade hittat en sån där handskrift i nyckelhålet i Skephults kyrka. Men om det var sant, det vet jag ju inte. Det som ont är, han kan ju förskapa sej allting. T.ex de tala om, att när någon dör, så kan han komma in där och vara vitklädd. Men om det är sant, det vet då inte jag.

Källa: Göran Weiler 2007: Folkminnen från Fritsla. Fritsla.