Blå bergen och trollen

Blå bergen var på Gotland. Det var dit påskkäringarna alltid for. Det var en paschasa våra härmde om en liten tös ifrån Guttarp i Svenljunga. Hon hade bett sin mor - för det var en påskakäring - att hon skulle få följa med henne till Blå bergen en gång. "Ja", sa mora, "det ska du få; när vi får mjölkat i kväll så går jag ut efter sopekosten, så ska du få se det bär å." Och det gjorde så med. De skulle visst å till kyrkan först till tornet och fila av klockorna; så tog de och slängde den dunsten ut i luften och så sa de: "Gud låte aldrig min själ komma närmare Gud än denna malm komma till sin klocka igen." Och den kom aldrig tillbaka, kanveta, så de riktigt avsvor sej Gud. Sen bar det å till Gotland till Blå bergen. - Så kom de då dit; där var dukat ett bord och käringarna satte sej och äta. Där var all dålighet, ormar och hoppetosser och fiskar. Det såg inte de andra, men tösen såg det, så hon åt inte. Men käringarna åt och skräppte av maten. Och han själv, Satan, gick omkring där ibland käringarna och klappa dem och det var sådan hög stämning. Men när han fick se tösen, sa han: "Vad skulle I med er med den lilla Satans bytingen. Hon röjer er alla på en gång." Och det gjorde hon sen med. 'Men så gick Satan fram och nöp till tösen i den ene lillefingren. "Och det ska du ha till ett märke för att du var vart här", sa han. Och det läktes aldrig.

Men hon lärte sej allt lite där ändå, tösen. Hon skulle kunna mjölka korna för folk. Sen när hon kom hem och prosten fick höra det här, kallte han till sej den här tösen. Han ville väl inte tro på, att det var nå'n sanning att hon kunde. "Nu går mina kor här nere och betar", sa prosten till henne. "Det är 10 stycken. Kan du nu ta och mjölka nån av dem här framme?" -"Ja då", sa tösen, "nu ska jag ta och gå efter en spann, så ska där bli mjölk i den." Det gjorde hon; sen tog hon sitt vänstra strumpeband och band det i gärdsgårdsstaken. Och kon mjölka i strumpebandet, och där stridrann mjölken ur strumpebandet i spannen "Nu är det inte värt jag mjölkar mer", sa hon. Prosten trodde väl inte på att det kunde göra nånting. "Jo, mjölka du", sa han. "Ja, men nu får jag inte hålla på längre, för då dör kon", sa tösen. Jo, prästen bara bad att hon skulle fortsätta. Rätt som det var fick prosten höra hur en av korna nere på vallen gjorde ett vrålande och föll ner och dog.

Sen blev det då 'röj' (efterforskning) om, så de fick veta dessa här trollkäringarnas namn. De hade gjort så mycket ont. Det var på Karl XI:s tid. Och det här, det var ju inte långt härifrån; det var ju uppe i Svenljunga.

Jag vet i mina barnaår de talte om det var de som kunde sånt. Om de hade en nytidd ko på ett ställe, så kunde det hända att på grannstället kunde de sätta på pannan och baka pannekaka och hade inte en mjölkadroppe. Och den som hade den nytidda kon, den fick ingenting. Det är inte längre sen än jag håga. Det skulle inte ha varit längre bort än på Hästhagen (Skephult), där skulle varit en som kunde sånt.

Att finnarna uppe kan vara så säkra ändå? Tinas farbröder var uppe i Norrland och handla, de var resehandlare bägge två. De var långt uppe i Norrland; där skulle vara en marknad, och de höll på och packa upp sina varor lite till dem. Så kom det dit en finska; hon sa till dem: "Får jag se i era händer." -"Nej", sa de", det får la vara nu, för vi har så bråttom. Men kom till oss i kväll klockan 8, så ska vi la språkas vid." Ja, mycket riktigt, hon kom. Så såg hon först där var en som hette Lars på Linåsen, som var med dem - det såg hon först i handen på honom, och så sa hon: "Det är synd om dej, din lille stackare, du har en liten gosse hemma och betala för. Men det härder (tyr) ingenting på dej, du står dej bra ändå." Han blev rent förskräckt för att hon kunde veta det - han hade en oäkting. Vad hon sa till de andra det talte de inte om, men Johannes (Tinas farbror) sa, det slog in vart enda ryk. - Ja så odrägligt som de kunde finnarna.

Lövjerskor, det var nog vid midsommar de hade sin tid. Det var som troll med. Det sa de, de var riktigt rädda för att göra några lövsalar; för då ville de ner med där. Det var därför de hette lövjerskor. Det var såna där häxtroll.

Källa: Kjell Berglund u.å.: Folkminnen från Skephult.