Begravningar i gammal tid

Om folk skockade sig på kyrkvägen, skulle det snart komma lik den vägen fram.

I mina barnaår kom den första likvagnen i bruk. Förut var byn indelad i bärarlag. Det var åtminstone tolv, som kom till begravningen, om det var någon väg. Fyra bar i sänder. Ofta var vägen mycket dålig och lång. Bärstängerna var mycket kraftiga och likaså repen, som gick under kistan. Innan karlarna bar av, kom en man med en flaska brännvin och bjöd dem. Han åtföljdes av en kvinna som bar en bricka med brödfjärdingar . Alla, som inte hörde till släkten, fick denna traktering.

Vid begravning var de närmaste kvinnliga släktingarna till den döde iklädda stärkta vita huvudkläden, vars sidor voro ungefär en meter. Ett kläde, munklädet, betäckte munnen och hängde i en lång snibb ned på bröstet. Det knöts i nacken. Var det nära släkt, var där två knutar, var det avlägsen släkt, var där bara en. Förr i tiden bar kvinnorna munkläde ett helt år efter dödsfallet. Eftersom tiden gick, lossade de på knutarna. Efter det första halvåret löstes den yttersta knuten.

Söndagen efter begravningen skulle alla gästerna före gudstjänstens början samlas vid graven. Sedan skulle de gå in i kyrkan gemensamt och förbliva sittande under hela gudstjänsten. I min fars tid satt de närmast sörjande under gudstjänsten en månads tid efter dödsfallet. Tidigare hade de suttit ett helt år.

Självmördare lades i kistan fullt klädda. Till och med stövlarna voro på. Det fick inte ringas för dem. De togos över murens norra sida. Det kastades jord på dem, men ritualen var ej den vanliga.

Källa: Karin Johansson 1999: Folkminnen från Mark III. Om sägner och folktro från Fotskäl. Rydal. s. 61