Havsfruns knutar och stormar

En skeppare hade lastat råg och skulle till Lidköping. Havsfrun kom och ville köpa lasten. Jag vet nu inte, om det var hans råg. I alla fall så köpte hon rågen. Hon gjorde ett hål i vattnet, så han fick släppa ner rågen där. Så ville hon bjuda honom på middag, men han tyckte, att det kunde hon la inte göra, för det var i vattnet. Men hon tog honom med sig ner. Han kom in i en sal. Det var så fint där. En piga skulle efter en gädda till middagen. Det var sju mil till den gäddan, för hon var ända bort i Mässvik.

Skepparn fick pengar för rågen och drickspengar dessutom. "Du får inte gömma dom för länge", sa havsfrun. Så slog hon tre knutar på näsduken åt honom och sa till honom, att om han ville ha god vind, skulle han lösa upp en, och ville han ha bättre vind, skulle han lösa upp en knut till. Men alla tre fick han inte lösa upp.

Pengarna, som han fick, gömde han för länge, och när han kom och skulle ta dem, var det alepinnar.

En gång segla han till Kristinehamn. Han låg och fick ingen vind. Då tog han upp näsduken och löste upp en knut, och då fick han vind. Men han ville ha bättre ändå, så han löste upp en knut till, och då fick han bättre vind. Men när han kom in i älven, så löste han upp den tredje knuten. Då blev det en storm, som tog skutan och alltihop. Och än i dag ligger vraket kvar efter skutan i en mosse nära Kristinehamn.

Källa: Carl-Martin Bergstrand 1947: Bohuslänska sägner. Göteborg. S.26