Drängen och spöket

Det var en bonde, som dog. Han hade samlat mycket pengar, men ingen visste, var han hade gömt dem. Bonden spökade något alldeles förskräckligt. Han hade en dräng, som var mycket modig, och han ville försöka ta reda på, var bondens pengar fanns. En kväll tog han på sig en vit skjorta och satte sig på bondens grav. Klockan tolv öppnades graven och spöket kom upp. "Är du kall eller varm?" frågade gubben. "Kall", sa drängen. "Kom, så skumpar vi i väg då", sa gubben. De döda är väl lättare, kan jag tro, så drängen hann inte med. Då vände gubben sig om och frågade: "Kall eller varm?" — "Kall", sa drängen. "Då skumpar vi iväg då", sa gubben. Så kom de hem till bondstugan och gick ner i källaren. Där bröt gubben upp en planka i golvet och där stod ett gammalt tråg, och det var fullt med pengar. Så började gubben röra bland pengarna och drängen rörde också.
Det var tyst en lång stund, till dess klockan skulle bli två och hanen skulle gala. Då ville gubben tillbaka förstås. "Det är inte så bråttom", sa drängen, "vi rör litet till, det var så roligt". Och gubben stannade kvar. "Kuku", sa det. Det var tuppen, som gol. Då tog drängen fram sin kniv och stack till spöket med den. Sedan blev det lugnt, gubben försvann och visade sig aldrig mer. Det satt en liten benflisa kvar på kniven, sedan drängen dragit den tillbaka. Pengarna, dem fick väl den rätte ägaren.
Detta hörde jag i Lilla Edet i min barndom.

Källa: Carl-Martin Bergstrand 1944: Våra gamla berätta - Folkminnen från västsverige. Göteborg. s.91