Smeden och skamens väg

Det var en gång en smed, som hade förskrivit sig till skam. Så kom sankte Pär till smeden ock frågte, om han önskade något. Då sa smeden, att han hade ett äppleträd, ock bad att det skulle bli sådant, att vem han bad gå upp i trädet, skulle han få vara där, till han bad honom gå ner. Även hade han en stol, att vem han bad sätta sig i stolen, skulle han få sitta där, till han bad honom gå däm Ock även hade han en pängepung, att vem han önskade, så skulle han i pungen. Ock det blev, som han önskade.

Så var tiden ute, att skam kom ock skulle ta smeden. Ock då bad han, att skam skulle gå upp i äppleträdet ock smaka på äpplena, ock det gjorde han. Ock där fick han sitta, till han ledsnade ock bad, att han skulle få gå ned. Ock det fick han, mot villkor att inte komma tillbaka på sju år.

Ock när de sju åren var gångna, kom skam, ock då bad smeden, att han skulle sätta sig i hans stol, medan han väntade. Ock där fick han sitta, till han lovade att inte komma tillbaka på sju år.

Ock när de sju åren var gångna, kom skam igän ock frågte, om han var tillreds att följa med. "Ja det är jag", sa smeden„ "men jag har en pängepung, som jag skall ha mina respängar i. Den kan du vara god ock krypa i ock se, om han är tät." Ock det gjorde skam, ock smeden snörde ihop pungen ock la honom på städet ock gav på med släggan. Ock skam pep ock skrek ock bad, att han skulle få komma ut. Ock det lovade smeden, mot villkor att aldrig mer återkomma. Ock det lovade han, ock smeden släppte ut honom, ock skam kilade i väg med rumpen mellan benen ock hördes aldrig av.

Ock smeden blev gammal ock ledsnade vid livet ock tog sin slägga på axeln ock gav sig ut att gå, till han kom till en korsväg. Där bodde en eremit, ock där frågte han, vart vägarna gick. Ock han sa: "Här är en bred, som går till hälvete, ock där är en smal, som går till himmelen." — "Hin må gå den smale vägen", sa smeden, ock gick den brede vägen, till han kom till hälsefyr ock packade på. Ock då kom han ock öppnade, som hade varit i pungen, så där kom han inte in. Då vände han om ock gick den smale vägen, till han kom till himmelen, ock packade på. Ock då sankte Pär öppnade ock fick se, att det var smeden, så stängde han dörren. Men smeden slängde sin slägga mellan dörren, ock där sitter hon. Ock smeden fick vända därifrån med, ock sen vet ingen, vart han tog vägen.

Källa: J. Söderlund 1923: Uppteckningar från Otterstad i Kållands härad. I Svenska landsmål och svenskt folkliv. s.24-25