Jätten och brunnens mysterium

Jätten Vän hade bott i Halleberg, och det berget hade han själv lagt ihop. När de började bygga kyrkor i trakten, flyttade han till en ö långt ute i Atlanten. Så var det några sjömän från Västergötland, som skeppet förliste för, och de räddade sig upp på den ön, där jätten var. Jätten satt vid en stor stockeld, men han hade blivit blind. Sjömännen kom till att språka med honom. Han frågade dem, om Skarne hög fanns kvar, men de svarade, att den hade hönsen spralat bort. "Ja, det kan jag tro, för den bar min hustru ihop i sitt förklä på en söndagsmorron", sa jätten. Sen ville han ta dem i hand för att känna efter, om det var varmt blod i västgötarna ännu. Då låg det sjövrak efter ett fartyg där och de tog en järnstång och höll den i elden lite, och sen höll de fram den åt jätten, och han kramade den och sa, att han kände det fanns varmt blod i Västergötland än.

Så tog han fram ett bälte, som han bad att de skulle lämna till Karin på Stommen i Skarne, när de kom hem. Ja, de gick till Karin på Stommen med bältet, men hon tordes inte ta det om sej, utan hon spände det om en stor ek på gården. Strax efter for eken sin väg, och det blev en stor brunn på den fläcken, och det tryter aldrig vatten i den.

Källa: Carl-Martin Bergstrand 1944: Västgötasägner. Göteborg. S.43