Håbärgsgubben och faddergåvan

Håbärgsgubben blev en gång bjuden på barnsöl av en bonde, som bodde intill bärget, där jätten bodde. Ock jätten hade många gånger givit honom lycka vid fiske, så han hade fått rik fångst. Därför kunde icke bonden., låta bli att bjuda honom. Därför skickade han sin dräng till Håbärgsgubben att bjuda honom till fadder åt sin son. Men han skulle ställa det så, att jätten icke skulle komma, för jätten var en storätare, så han hade ätit upp så mycket bonden hade, för han var fattig.

När drängen hade framfört bjudningen, frågade Håbärgsgubben, vilka mer som skulle bjudas. "Sankt Petrus", sa drängen. "Då kan jag icke komma", sa han, "men för en sådan heder aldrig vederfarits mig förr, så får jag väl fördraga honom ock sitta i en vrå. Skall någon mer bjudas?" — "Vår Härre Krist ock jungfru Maria", sa drängen, "ock trumslagare Tor." Då blev Håbärgsgubben rädd ock sa: "Då är det omöjligt, att jag kan komma. De andra har jag väl kunnat fördraga, men Tor det är alldeles omöjligt. För jag var ute ock gick för några dagar sedan, ock då kastade han trumpinnarna på benen på mig, så jag har svårt för att gå än. Men jag skall skicka faddergåva. Ta .g din säck, som du har, ock kom med, skall vi gå till skattkammarn."

Ock när de kom,,,dit, öppnade jätten en stor kista, den var full med guldmynt. Då tog jätten en skovel ock öste i säcken ock frågte: "Har du sett givet mer?" — "Väl har jag sett givet mer", sa drängen. "Ingalunda vill jag vara den sämste", sa Håbärgsgubben. Ock så öste han i mera ock frågte: "Har du sett givet mer?" — "Väl har jag sett givet mer", sa drängen. "Ingalunda vill jag vara den sämste", sa Håbärgsgubben. Ock så öste han i, tils säcken blev full, så drängen såg, att han icke orkade bära säcken, utan sa, att det är brukligt, att faddrarna bär faddergåvan till stället. Ock det gjorde han. Ock så gav han honom lycka till fisket, så han fick en mängd stor fisk till barnsölet, ock bonden blev en rik man.

Källa: J. Söderlund 1923: Uppteckningar från Otterstad i Kållands härad. I Svenska landsmål och svenskt folkliv. s.11