Dödskallens bröllopsinbjudan

Det var en gång en brudgumme, som gick ock skulle be i bröllop. Ock då gick han över en kyrkogård, ock där låg en dödskalle uppgraven. Då spjärnde1 han till honom ock sa: "Jag ber dig på mitt bröllop med." Ock när bröllopet blev, så kom det ock en. Men det var ingen som kände honom, så de tyckte, han var en objuden gäst. Men han sa, att han blev bjuden, när brudgummen gick över kyrkogården ock spjärnde till dödskallen.

När han gick sin väg, bad han, att brudgummen skulle följa honom på vägen, ock det gjorde han. Ock de gick, till de kom till en stor grön äng. Men vägen dit var så smal ock slintig2, ock på bägge sidor låg det fullt med folk ock krälade i dyn. Då frågade han, vad det var för andra som låg där. "Det är sådana som inte kan gå vägen rätt, utan går till sides; de faller ikull ock blir liggande."

Ock när de kom över, var det så skönt, så brudgummen ville bli där; men det kunde han inte få, sa den andre. "Jag skall följa dig tillbaka." Ock de gick tillbaka. Ock när han kom hem, var det ingen han kände; de var döda allesamman. Han hade varit borta i hundra år, han trodde, att det blott var en dag.

Källa: J. Söderlund 1923: Uppteckningar från Otterstad i Kållands härad. I Svenska landsmål och svenskt folkliv. s.17