Skriken från sjön

Det var ofta en hörde talas om gastskri förr. Där hade dött en på sjön, drunknat, och så skrek han, för han inte hade kommit i vigd jord. Min far berätta ofta om sådant. Ibland kunde han säga: "Nu ropar det där nere, nu får jag ner till sjön och se efter". Och när han då kom ner, så kunde där ligga ben på stranden, som flutit i land. Då la han tång över eller något annat, så sluta di att ropa. Det var benen som gett sig, därför att dom låg bara.

Det ropar inte mer nu från sjön, och det beror på, att dom har vigt alla sjöar precis som kyrkogårdarna, så att de räknas som vigd jord.

Källa: Carl-Martin Bergstrand 1947: Bohuslänska sägner. Göteborg. S.101