Jätten och vallhunden

I Aleklätten bodde en jätte, som hette Ale. Han trivdes inte där, sen Tyfters koskällor började pingla. En kväll kom det en vallhuling från Grindsvalls lider och gick förbi. Jätten frågade, om han ville göra honom en tjänst. Han skulle fara till jättens bror i Dovre och fråga, om Ale fick köpa råg av honom. Pojken lovade göra det. Han fick en häst och det bar i väg genom luften. När han kom till Dovre, uträtta han ärendet. Innan han for hem igen, sa jätten: "När du kommer tillbaka, ger Ale dej något för besväret. Han tar fram två skrin, det ena är förgyllt och fint, och det andra är fult. Då ska du ta det fula skrinet, för i det är det skatter, men i det fina skrinet är det ormar och ödlor". När pojken kom till Ale, så tog han fram ett par skrin och sa, att han skulle få ta det han tyckte bäst om. Pojken tog det svarta skrinet. Då blev Ale så arg, så han tog ett glödhett spjut och kastade efter honom. Men vallhulingen hann ut genom dörrspringan, Så spjutet träffa honom inte.

Källa: Carl-Martin Bergstrand 1947: Bohuslänska sägner. Göteborg. S.43-44