Lyktgubbens tysta skatt

Lyktgubbar har jag också hört talas om. Lyktgubben hade en skatt, som han lyste över. Skatten kunde tas, om någon ville våga risken, ett par eller tre slog sig ihop, och en fick våga. De hade en låda med järnskrot med sig, som de lyste över, och då kom lysgubben och titta på dem och sa, att det där var väl ingenting. Så skulle han visa sitt i stället. Men just då skulle en av dem passa på och kasta en stålbit dit, och då var skatten deras. Men den, som kastat, blev straffad obarmhärtigt, kanske dödad, och han fick riktigt våga livet för att de andra skulle få ta skatten.

Källa: Carl-Martin Bergstrand 1948: Värmlandssägner. Göteborg. S.