Tomtens vrede och konsekvenser

På ett ställe hade de en tomte och allt var så ordentligt och bra, och kreaturen voro feta och välskötta. Varje jul band de ett par vantar, som tomten skulle ha på julkvällen. De skulle ligga på huggkobben och grötfatet skulle stå bredvid. Men sonen där läste till präst och han tyckte detta var hedniskt bruk och vantro. Han tog vantarna och gömde undan dem i en låda. Efter den tiden började det bli förfall på gården, boskapen blev mager och ville inte trivas. Far och mor visste inte om, att de gjort tomten emot på något vis och kunde inte förstå, vad det berodde på. Men så hittade de vantarna i en av sonens lådor och då frågade de honom, varför han gjort så. "Dem skall jag ha, så att jag kan bevisa på yttersta dagen, vad tro I har haft", sa prästen. Detta hörde tomten, och den natten brann ladugården upp.

Källa: Carl-Martin Bergstrand 1951: Dalslandssägner. Göteborg. S. 98.