Jätten och Ringvall

I Järbo finns det stora berg, som jättar bodde i. En bonde i den trakten hade sin skörd stående mogen. En kväll, när han gick och lade sig, suckade han och sa: "Om jag hade all den havren mejad till i morgon, skulle jag ge till min store oxe Ringvall". När det led på kvällen, skulle pigan gå till åkern efter ett kläde, som hon hade glömt. Då fick hon se fullt med jättar, som höll på att skära och binda. De kvarhöll pigan och hon fick hjälpa till att ta säden. "Bind och ta upp!" skrek de till henne. Innan solen gick upp, så var all säden mejad. Men pigan var så trött, så hon orkade inte gå hem och tala om detta.

När bonden och drängarna kom till stallet nästa morgon, så var den store oxen Ringvall borta. Vid den tiden var inte Järbo kyrka byggd, så jättarna hade ingenting att sky för. När kyrkan var färdig, så byggde man klockstapel och hängde klockor i den. Första gången man ringde med klockorna, blev jätten rädd, och så kom den store oxen Ringvall fram ur berget och hade en stor järnring i näsan. Den ringen tog de och satte i dörren till vapenhuset, och där sitter den än. Sedan flydde jätten, för han tålde inte att höra klockorna. Han skulle ha flyttat till andra sidan Vänern.

Källa: Carl-Martin Bergstrand 1951: Dalslandssägner. Göteborg. S.71-72