Illvilliga lyktgubbar

Lyktgubbarna voro också ett slags tomtar, men de voro för det mesta illvilliga mot människorna. Det var små gubbar, som buro små lyktor, och när man var ute i mörka kvällar, kunde man komma in i skenet från deras lyktor. Man såg då inte gubben och lyktan, bara ljuset av den, och man tyckte sig se, att man var på den rätta vägen, tills gubben med ett skratt släckte lyktan och man fann sig stå i kolsvart mörker. Det gällde då att treva sig fram försiktigt, ty oftast befann man sig vid ett bråddjup eller en sjökant, så att det blott var ett steg kvar till döden.

Källa: Carl-Martin Bergstrand 1951: Dalslandssägner. Göteborg. S.121