Jättekäringen och silverstoppet

Det var en kväll en jättekäring som sprang in i en gård, ty vargen var efter henne. Hustrun i gården höll just på med att baka och steka bröd. "Du skall gå med mej hem, du", sa jättekäringen. "Du får sitta", svarade bondhustrun, "så jag får gjort ifrån mej". Och därmed fortsatte hon. Bredvid soffan, som jättesan satt på, stod en spann vört. Jättekäringen ville ha något att dricka. "Jag har just bryggat, så du kan få", sa bondhustrun och gav henne vörten. Denna drack hon upp. Därefter tog hon hela brödruvan och åt upp alltihop. Hustrun var alldeles översig given, men hon vågade inte säga något.
"Följ med mej nu!" sa jättesan. Då tog hustrun en stör och följde med henne. När de gått en bit, kommo de till en slät bergvägg. Strax öppnade denna sig som en dörr. "Vad har du gjort så länge?" frågade det inne i berget. Hustrun hörde inte, vad jättesan svarade, ty dörren smällde genast igen. Och hon gick hem till sitt.
På morgonen stod det ett fint silverstop på hyllan, och när hon öppnade locket, fick hon se, att det var fullt med silverpengar.

Källa: Carl-Martin Bergstrand 1944: Våra gamla berätta - Folkminnen från västsverige. Göteborg. s.25-26