Lumpa och trollsmöret

Det var ett förfärligt väsen om det. Här var en led käring, som de kallade Lumpa. Hon hade sitt matsalt i en gammal smörkärna, och den satte hon i den öppna spisen.

Så var det två enfaldiga fruntimmer, en änka och en piga, bägge lika stolliga. Änkan hade varit gift med Gull-Kalle, som var skräddare och hade ett bra torp vid Kanåsen. De hade alltid två kor. Gull-Kalle hade en stor hög hackat granris där dyngan brukade ligga. Han stampade högen och hävde vatten på den för att den skulle bränna riktigt. Så en natt hade en svamp slagit ut på rishögen, och den var så stor som ett stort äpple. Då var det trollsmör, och det skulle brännas på en korsväg. Den förste som då kom hade skickat mjölkharen. Och det bar inte bättre till än att som de hölls i korsvägen och brände det där trollsmöret, så kom Lumpa. Då blev det ett sådant förfärligt väsen.

Haren var av gamla solv och vebinner, så det var farligt att kasta ut sådant. Det skulle vara kvicksilver i förladdningen, om den skulle kunna skjutas.

Källa: Carl-Martin Bergstrand 1944: Västgötasägner. Göteborg. S.76